Jättetrevliga systrar. Nancy och jag är exakt jämngamla och Fong lite äldre vet inte hennes exakta ålder. Nancy ser ut som 55 när hon kommer i sina shorts och T-shirt. Båda är från Singapore där Nancy varit lärare och fortfarande åker dit och har en föreläsning på universitetet 3 tim en dag i veckan. Båda är ogifta fröknar. Dom bor här i Taman Laguna där dom tillsammans med sin bror och svägerska köpt två intill liggande hus och slagit ut vissa väggar för att göra som ett stort hus, men ändå är dom som två hem med varsina kök, tvättstuga osv. Dom har gjort det 10 gånger finare än mitt slott. Mest pga att dom har tavlor på väggar och så hemtrevligt möblerat men också två "uterum" ett mitt i vardera huset. Där har dom vatten som rinner i ett vattenfall längs väggen och ner i en fiskdamm i det ena och mer växter i det andra. Det har alltså glasväggar runt om med skjutdörrar mot vardagsrummet. Man sitter inte där, det blir varmt som en bastu. 

Fong träffade jag redan förra veckan när jag var inlåst och hon utlåst, men Nancy kom över idag och ropade, öppna grinden. Jag skyndade mig att lyda. Gillar bestämda människor. Hon gjorde stor affär av hundarna och berättade om hunden hon och Fong haft men  som inte längre lever. Alltså tyckte jag omgående om henne. Nu är hon kanske åt det lite överaktiva hållet men det blir nog bra. På lördagar ska jag följa med henne på gymnastik varje vecka, hon hämtar utanför min grind kl 6:15 på morgonen! En söndag i månaden går syrrorna till en kinesisk kyrka, ingen av dom tror på gud men det är en social grej. Jag sa bestämt nej, jag är ateist men det skrattade hon bara bort och sa att själv var hon lite av varje eftersom hon tyckte man ska gardera sig. Lät i och för sig sunt så jag har gått med på att följa med till en kinesisk gudstjänst (eller vad det är,) en gång för att ha varit på den. Kan ju vara intressant att se en sån kyrka inifrån. 

Hon följde med ut på hundpromenaden tidigt i kväll, sen låste vi in dom små liven (fast jag råkade lämna köksdörren öppen - igen) så båda sprang på tomten och hade det bra när vi kom hem. Vi var borta lite över en timme. Nancy skulle visa mig var jag ska äta, aldrig betala mer än max 5 ringit för hel middag sa hon och vi gav RM 4;20 (mindre än 10 kr) för en enkel men god middag på en stojig utomhus restaurang. Man fick peka vad man skulle ha så lagade dom det. Tog kyckling, ris och wokade grönsaker, faktiskt mycket gott. Efteråt sa min nyvunna vän att nu ska vi köpa 6 goda äppelmuffins var och ge till Nepaleserna. Dom är mycket fattiga och det är oartigt att ge pengar men många på området ger dom mat och bakverk. När jag kom hem var jag lite sugen på en själv men vem är jag att rycka maten ur en svältande människas mun, så jag hivade in dom i vaktkuren som jag blivit tillsagd och för en stund sen såg jag svägerskan komma med den andra kartongen. I Malaysia har inte det här med genmanipulerade muffins där en skulle räcka till 4 personer slagit igenom, här är det precis tvärt om, dom är ungefär som halv gammaldags muffins. 

I går åkte vi till Desaru Beach. Det är långt från där jag bor. Omkring 8 mil. Det var ingen lyckad dag, halvvägs där började det åska men inte regna. Indy blev rädd men inte alls så rädd i bilen som hon brukar vara hemme, så nästa gång det åskar får jag väl (fick just myggbett, säkert har jag nu Denguefeber men lite får man väl tåla), ta henne med och ut och köra i bilen. Så gör ju en del småbarnsföräldrar med kolikbarn.  När vi kom fram var åskan över men i stället fullkomligt vräkte regnet ner. Vi gick ändå ur och efter ca 30 sekunder var det som att komma ur duschen med kläder på. Tintin var rasande och ville bara tillbaka in i bilen och en hel familj kom springande och mamman i 20-årsåldern gallskrek av skräck när hon fick se Indy!!!!! Jag blev förbannad, slängde in mina högt älskade hundar i bilen, försökte fälla kärringen till marken med en blick och körde tillbaka, får man väl kalla det, för till slut kom jag hem bara 3-4 timmar senare än om jag hade hittat. 

Tror inte jag kommit ihåg att tala om dom berömda fisk- och skaldjursrestaurangerna som ligger alldeles utanför vårt område halvt på land och halvt på pålar i havet, 4 stycken. Det kommer hela karavaner av bilar från Singapore dit på kvällarna och man ser ofta människor från Taman Laguna svänga ner där. Det är trafik kaos på kvällarna och det tar mellan 5-10 min att promenera dit men det ojas väldigt över att jag går ner dit och inte tar bilen. Fattar ingenting! Nåja i morgon SKA jag ta med kameran på morgonrundan och fota får ni se vad elegant :D

Måste lägga mig hyfsat tidigt idag, av någon anledning verkar Nancy tycka att man ska göra allt tidigt på morgonen så hon hämtar mig kl 8 i morgon. Vi ska till en utomhusmarknad som endast är öppen måndagar. Hon har också pekat ut vilken frissa jag ska gå till och talat om vad det kostar, vilken tandläkare jag ska gå till för han har gedigen utbildning, var jag ska serva min bil där dom till och med öppnar motorhuven osv osv. Om jag hade kunnat komma ihåg 10% av alla ställen hon pekade ut, medan hon svepte förbi i flygande fläng, skulle jag vara glad. God natt! 

P.S var tog den svenska sommaren vägen :)))))))))))

betyder varning och står på var och varannan vägskylt. Alltså börjar jag kunna malay :D.  Det ord jag börjat använda mest är tiada som betyder nej. Ja är bara ja eller hur det nu stavas. Det jobbiga är att man aldrig får raka svar. När vi talar engelska får man ofta ett öuh som svar. Intonationen går upp så det låter som en fråga men först var jag säker på att det betydde ja sen blev jag osäker, har nu frågat och det är inget riktigt ord bara ett ljud som kan betyda ja ELLER nej. Hur förvirrande är det? Alltså frågar jag då ja? tiada? varpå svaret ofta blir att man vickar på huvudet från axel till axel. Då blir ju allt kristallklart. Snacka om att vilja skrika.

Bilen, the never ending story, skulle levereras idag. Ett antal samtal hit och dit ringdes sen tog jag en taxi till bilförsäljaren och gissa vad! Min nya bil finns på bilfirman, den är faktiskt jättefin dom hade fått hem den vid lunchtid men.....

nu ska den registreras och ALLA PAPPER MÅSTE SKRIVAS. Jag satte mig på en stol och sa OK fram med papper men nej det skulle till en myndighet för stämplar. Tror jag hört det förr. Slutade med att jag inte fick bilen med mig men när jag hotade att sitta där inatt och så länge det tog, och kände att jag kanske kunde göra verklighet av hotet förutom att jag ju måste hem till hundarna, fattade dom att jag menade allvar. Fick låna en jättetjusig bil som jag får behålla till jag får min. Näst bästa lösningen. 

Nu måste ni se dom små liven som omnämns i varje blogg. Indy har hittat en favoritplats inne där jag har ställt en pelare med fläkt och luftkylare  som blåser rakt på henne och det gillar hon. Vill hon bli riktigt avkyld har jag sovrummen på 19-20 grader. Själv sover jag i flanellpyjamas, det trodde ni inte va. 

Och så måste jag visa hur lyckad installation av min hemtelefon blev.  Sladden liger inte ens på golvet utan för att nå eluttag sträcks den rakt över golvet i bordshöjd. Idel förvånade miner från installatören och hans assistent när jag sa tiada (nej). Dom backade då ut genom dörren, kastade sig nästan in i bilen och åkte. Åter, vad gör man?

I morgon åker vi dvs jag, Tintin och Indy till Desaru Beach. Den är 2½ mil lång så vi ska nog hitta något lämpligt ställe för tant + 2 hundar. Då SKA jag komma ihåg kameran. 

Inte hos mig i alla fall. Nu måste jag berätta om igår och idag i omvänd ordning. Åkte kl 10 i förmiddags för att betala och hämta min nya bil och lämna igen min hyrbil. När jag kom till bilfirman möttes jag av idel leenden och vänliga hälsningar av försäljaren som kallas för "manager" så jag antar att han är chef. Hans assisten kom också genast fram medan assistentens assistent höll sig diskret i bakgrunden efter att ha hälsat. Japp tänkte jag idag blir det business av. Jag frågade hur vi skulle göra och då föreslog Wilson (tror inte en sekund det är hans riktiga namn men så står det på visitkortet - ett enda namn och det är Wilson) att vi skulle sätta oss och skriva på papper. Man är ju luttrad så jag satte mig och en ny bunt papper lades fram. Jag frågade var bilen var och fick till svar att den får jag kanske på måndag om jag betalar idag och alla papper blir klara. Snacka om arg. Den skulle levereras idag sa jag bestämt varpå Wilson, assistenten och assistentens assistent såg ut som dom plötsligt fått sorg när jag inte verkade glad. Det ojades en del konstiga ord som jag inte förstod och Wilson föreslog ett tel samtal till Nick. NEJ sa jag, han är inte mitt ombud, han är fastighetsmäklare. Man vet aldrig hur mycket dom förstår, går inte att tala normal engelska, man måste tala en förenklad variant som "no Monday, today" Efter 2½ timme kom ändå Nick. Då hade den lägsta på rangskalan tagit mitt pass och varit bort väl över ½ tim, Wilson hade talat viskande (som om jag skulle förstå deras språk) med nr 2 som rusade fram och tillbaka och kom med vatten och frukt. No water, no fruit, only car, var min nästa intrelligenta och mycket irriterade fras. Papper som låg på bordet stacks under näsan på mig och ett var för trafikförsäkring vilket jag skrev under, ett fattade jag ingenting och var därför inte heller på humör att underteckna. Detta vållande sån förvirring att det telefonerades fram och tillbaka (ett samtal var så klart ändå till Nick). Det tog alltså 2½ timme att INTE få bilen. Nu är den dock betald och man lovar bestämt att i morgon, fredag, ska den levereras hem till mig. Tror det när jag ser det. Inser dock att jag får lära mig acceptera att här resonerar man på ett annat sätt typ varför göra idag det man kan skjuta upp till i morgon. Ingen har någonsin bråttom och hittills har ingen varit minsta ovänlig mot mig tyvärr blir det lite det omvända ibland men eftersom jag märker att dom blir alldeles förvirrade när jag blir arg så skärper jag mig. 

Tackade nej till att Nick skulle med och lämna igen hyrbilen talade om att jag tar en taxi hem. Kunde inte tänka mig hur lång tid det skulle ta. Hemma kl 17 alltså 7 tim och mycket litet uträttat. Biluthyraren gjorde vanlig koll av bilen faktiskt på mindre än 5 min. Bådar gott tänkte jag, men för tidigt. För sen satte killen sig vid datorm och plitade och skrev och läste och skrev efter en lång stund frågade jag om något var fel men nej allt var mycket bra, smile smile. Bensintanken var bara halvfull så jag skulle betala RM30 (65 kr) kom vi överens om. Detta renderade i ytterligare gott och väl en halvtimmes arbete. Först skriva i datorn sen räkna på räknemaskin sen visa mig att efter betalt RM30 var slutnotan på 0. Betalat allt i K.L Men, men, glöm inte kvitto på 30 ringit. Först slogs det in i en kassa apparat och jag fick kassakvittot, tänkte resa på mig och tacka men icke, sen skulle det skrivas för hand och det var en halv A4 sida där allt om mig dvs mitt namn, mycket krångligt, vilket är för- och efternamn?  min adress i Sverige, min adress i Johor Bahru, mitt passnummer, mitt körkortsnummer, mitt telefonnummer. Killen skrev som en 7-åring som skriver fint dvs han plitade superlångsamt men till slut blev det klart.

Tog en taxi utanför och åkte med en glad Buddist, buddor fastklistrade på hela instrumentbrädan gör att jag vet det. Gav honom min adress och han körde åt motsatt håll. Jag höll mun en stund, tänkte att han kan nog en genväg men hur långt österut ska man gena när Taman Laguna ligger på väster? Hittar du dit kom min försiktiga fråga, nej svarade han och körde obekymrat vidare åt fel håll. Du visar vägen sa/frågade han. Har ingen aning om var vi är nu förklarade jag. Han ringde då klokt nog ett samtal varpå han svängde mer norrut, tror jag, och det kändes bättre. Efter en stund såg jag att vi närmade os Senegai airport. Vi åker fel påpekade jag, då skrattade han gott. Har du ingen GPS frågade jag. not need not need svarade han. Vad säger man. Nya tel samtal och så här höll han på i långt över en timme. Plötsligt kände jag igen ett shoppingcenter och nästan skrek, åk i rondellen och pekade sen lotsade jag honom hem och betalade 25 ringit, mätaren stod på 49 så han blev inte glad. So call the police sa jag lite tufft när han protesterade, tänkte att dom är jag ju nästan kompis med vid det här laget. Så gick jag in med uselt samvete till mina älsklingar som fått vara instängda en hel dag men huset var i alla fall svalt och den här vakten stod troget utanför liksom han gjort när jag åkte på morgonen.  

Om någon vill riktigt studera hur stilig han är bara klicka på fotot blir det större. För att lätta upp min "vägg av text" här är ett foto av min alltid låsta grind inifrån tomten.  

Onsdagen skulle ha varit en lugn mellandag då jag mest ägnade mig åt hundpromenader i omgivningarna om jag inte fått för mig vid 6-tiden att åka och handla lite. Tänkte inte på att 6-8 är trafiken som värst och kl 7 blir det mörkt. Trots allt gick det ganska bra, problemet var när jag kom hem. Hittade inte kortet till bommen, inga problem dom kände igen mig och öppnade. Hittade inte nyckelknippan med fjärrkontrollen till grinden, värre. Hällde ur min väska i passagerarsätet, ingen fjärrkontroll. Hoppade ur bilen och letade ÖVERALLT. Ingen fjärrkontroll. En granne kom, en vakt kom, en till granne kom och plötsligt fick jag inte själv rum att leta. Mattor i bilen slets upp, varorna i bagaget letades igenom, jag fattade inte hur jag kunde bli av med den stora nyckelknippan med påhängande fjärrkontroll och lika hemskt varför jag åter måste göra mig till ett spektakel när jag bara skulle in i huset. Glassen hade redan börjat rinna i en av påsarna. Då skrek en granne till, det fanns banne mig ett förbaskat lönnfack som kom fram om man lyfte armstödet mellan förar- och passagerarsätet. Jag säger bara ett ord - komplott. 

Få se nu vad fredagen har i sitt sköte, får jag min bil?? Helt omöjligt att sia men den som lever får se. 

 Tala om för mig vad det här är för frukt??? Knappt plommonstor, konstigt ytterhölje som man kan se här och inuti en underbart god frukt men en besk kärna i mitten som en plommonkärna som man får låta bli att bita i.

Man borde gifta sig med Nick, synd att han bara är 24 år. I morse kom han tillsammans med ägarna. Dom skulle laga lite jag påpekat i huset dvs skruva åt ett par kranar en lös en som droppade flytta en hel del möbler jag inte vill ha eller egentligen har rum för när mitt bohag kommr. Dom levererade också en fullstor spis med ugn, tack för det. Vi tjafsade fram och tillbaka närmare en timme, folk här har svårt att säga ifrån men lika svårt att få mig att fatta vad dom egentligen menar, och det är kulturellt inte språkligt det är svårt. Till slut bestämde jag (alltid gillat att bestämma) att dom får ha ett av sovrummen här som förråd då jag såg på den lilla pick-up dom hade med sig att dom inte skulle få in hälften. Jag pekade tydligt ut hur jag ville ha det, vilka möbler som skulle bort, vilka skulle vara kvar osv. Sen stack jag och Nick efter noggrann info till tonårsdottern om vad hon skulle göra med mina hundar när dom stack. När vi åkte var dom ute och busade på tomten. 

Vi åkte först till banken för att komplettera alla papper men nu saknades en officiell stämpel på hyreskontraktet. Vi åkte till berörd myndighet som hade stängt och öppnade kl 14 av alla tider. Vi stack då till en jätteläcker restraurang och åt lunch, jag betalade, all ersättning Nick fick för ytterligare sex timmars arbete den kraken. Efter lunch åkte vi till en bilfirma där Nick var kompis med föreståndaren eller vad han nu hade för fin titel. Jag köpte en ny bil, men så lätt var det inte. Bilen är lila-mörkröd eller något sånt och den fanns inte där men väl i ett av företagets andra show-room, så att för att påskynda det hela, som dom uttryckte det, åkte vi dit.

Jag lovar, har aldrig skrivit under så många papper i mitt liv och då betalade jag ändå kontant (vem behöver äta vareviga dag)? Nu har jag bostad och bil, huvudsaken pengarna sen räcker till hundmat. Pensionärer ni vet ju vad dom äter. När jag kom till dom två sista sidorna som bara var blanka vita papper där assistentens assistent pekade att jag skulle skriva under, började jag skratta så jag höll på att ramla av stolen. VAD skriver jag under frågade jag, här sa hon och satte en liten prick på nedre tredjedelen. Men vad ska ni sen skriva på papperet undrade jag, ingenting svarade hon. Vad säger man? Vad gör man? Som svensk skriver man inte på 2 tomma papper men tänkte sen, jag har skrivit på minst 10 fullskrivna och har inte en aning om vad det står på dom, det mesta på malaj någon sida märkte jag var på engelska. Så vad 17, jag skriver under ett par till. Sagt och gjort. Nick som inte heller förstod varför jag var så munter, säkert skämdes han över mig, förklarade på hemvägen att det är för att spara mig massor av arbete att åka runt till myndigheter och få stämplar, nu skrev jag under så bilfirman kan fixa allt. Vi får väl se. Dom får ca 70.000 kr av mig (lite lyxutrustning så klart) starkare motor, här accelererar man sig ur situationer, kanske bilskatt, försäkring och liknande, inte vet jag. 

Åter till någon märklig Goverment Housing Office för stämpel på hyreskontraktet, det var stängt! Vi missade att inte bara öppnade dom kl 14 dom stängde kl 16. Ska nu ska jag möta Nick i morgon kl 15!!! för att få dessa stämplar och sen kanske jag kan öppna det eftertraktade bank kontot. 

På torsdag när jag fått bilen ska jag fota den så ska ni få bli avundsjuka allihop. Har någon annan ägt en lyxutrustad Vinröd-Lila (svårdefinierad färg) Perodua Viva Elite Exclusive Edition 1,0 med skinnsäten??? Jag bara frågar. Ville ha manuell men det var jättelång leveranstid. Dom har i princip inte heller något andrahandsväde här gäller automat, so when in Rome osv. Dock påpekade någon av assistenterna, vi var  hela tiden omgivna av minst tre där var och en hade sin tydliga syssla att utföra, att i basutrusningen ingår bl.a ratt. Där fick jag anstränga mig för att inte börja skratta så jag missade all annan basutrusning men kanske var det dörrar och gaspedal, men som sagt missade resten. 

Kom sen hem så stackars Nick skulle få kvällen ledig i alla fall, kan man tjäna pengar som mäklare om sån här service ingår i förmedling av ett hus att hyra?

Hundarna mådde bra, men i övrigt blev jag misstänksam då jag såg eltejp och gummiband liggande på bänk i köket och mycket riktigt, kranen är nu fast tejpad! Har inte hittat än vad dom lagat med gummiband men säkert är det något. Kran nr två droppar oförändrat.  Möblerna blev hälften fel och hälften rätt, nu ska jag släpa ut en del ur förrådsrummet och få dit andra   .  Måste hela tiden påminna mig själv att jag inte är i det genomorganiserade Sverige längre och kan ställa samma krav, men ändå....   +33 grader förlåter en hel del  

Jaha, så vadå tänker säkert dom flesta för så tänkte jag när det blev dödstyst i huset i eftermiddags. Allt som går på el och det är det mesta här i huset slocknade. Ingen matlagning idag heller tänkte jag glatt och skickade en on-linebeställning till Pizza-Hut som dom ca 20 min senare stod utanför grinden med. Skulle öppna grinden men icke, det var ju strömavbrott. Varken fjärrkontrollen eller knapparna inne på väggen öppnade den förbaskade grinden så minimänniskan utanför fick klättra uppför halva grinden och hiva över kartongen och jag betalade genom spjälorna. Då insåg jag att jag kommer inte ut heller. Nåväl snart funkar det nog igen tänkte den födda optimisten och rätt fick jag som vanligt , efter 5½ timme funkar det igen. Nu är huset en bastu, jag har känt mig fram till sovrummet och legat på sängen och konstaterat att tropiskt mörker är svart. Jag var full med arbetslust men vad gör man i vad som verkade som en kolkällare. Lyckades via väggar och trappräck ta mig ner till köket för att dricka vatten men vattenkylaren, en sån där tjusig dom har på ...... ja var det nu är, med en blå och en vit knapp. Funkar perfekt när elen är på, man trycker i en 5 liters vattenflaska och vattnet blir kallt inom ca 2-3 min och i stället för vit knapp har jag röd och där är det kokhett så det blir mitt the på morgonen tillsammans med:  . Dom är mindre än dom ser ut så sex st till frukost är lagom, sa ju att jag skulle börja äta nyttigt i Malaysia. Dock har vattnet varken varit varmt eller kallt utan hållit sig tropiskt ljummet. 

På tal om det finns överallt bara den temperaturen på vatten i kranarna förutom i dushar där dom sätter upp små varmvattenbehållare. I kranar känns vattnet för kallt att diska i men alldeles för varmt att dricka. Jag tar det vattnet och fyller i flaskor och sätter i kylen och fyller sen hundskålarna. Det är helt OK vatten även för människor förutom vem vill dricka ljummet vatten? Testade det i brist på annat på hotellet i K.L och mår fortfarande prima. 

När vi var ut och gick igår fick jag se den här skylten   . Har nu googlat den och fått fram att det inte är sunamivarning men väl att det är förenat med livsfara att gå där vi gick om det regnar eftersom det då kan svämma över och man kan drunkna. Alltså bara promenader i solsken där! Riktigt vad som kan svämma över blev jag inte klar över men det måste ju finnas något.

Lovade lite bilder men det är fortfarande dåligt med sådana, tog dock nyss en bild där jag stod i övre hallen och tittade ner över vardagsrummet, visar att det inte direkt är normala takhöjder i det här huset. Tror dom sa att det är 7 m i vardagsrummet och säkert halva det i sovrummen. Ger i och för sig en luftig känsla eller känsla av kyrka hur man nu vill tolka det. Här kommer bilden

Eftermiddagen var jag alltså inlåst innanför grindarna men många var omvänt dvs utlåsta. Familjen snett över gatan var mamman inne och pappan kom hem från jobbet. Ungarna hivades fram och åter med föräldrar som försökte klättra som apor på staket och grind. Tyvärr har dom områdets tjusigaste grind, den är i guld(färg) men spetsar och krusiduller uppepå så det var inte lätt. Hela familjen är dessutom ganska mulliga och jag kunde talat om på en gång att mor och far inte skulle få närkontakt förrän elen återkom. Kul sätt att bli bekant med grannar dock. Kom en dam i min ålder med en skock barn i följe. Dom hette, ja dom hette namn allihop. Var äkta malajer (Malay) som dom kallar sig. Barnen talade perfekt engelska deras faster/moster som det visade sig vara, lite sämre men fullt förståeligt. Hon kände ALLA. Började med att tala om hur hopplöst det var att dessa vakter som ansågs dom riktiga proffsen kom från Nepal där dom varit någon slags militärer men dom kunde varken engelska eller malaj. Men göra snygg honnör tyckte hon dom kunde och det var tydligen på plus sidan. Sen gick hon vidare och tog husen ett efter ett och talade om vad folk hette, varifrån dom kom och vad dom arbetade med. Här passade det in med en fråga om vad min man gjorde, när han inte fanns kluckade hon och tyckte hemskt synd om mig. Jag behövde inte vara artig och bjuda på något, åtminstone tror jag inte det förväntades förplägning som skulle hivas över grinden eller stickas genom staketet.

Efter en stunds prat där hon återkom flera gånger till Holländarna som säkert passade för mig att umgås med vi var ju sååå lika och förstod säkert varandras språk, kom jag på att fråga om någon verkligen anmält att hela Taman Laguna var utan el. Jadå sa hon jag har ringt min son. Aha, sa jag han jobbar på elverket? Nej, han var bankdirektör. Kanske ungefär samma sak här, jag säger ju ideligen att man får anpassa sig så då kände jag mig lugn. Trots bankdirektören tog det flera timmar till innan vi återfick den livsviktiga elen. Såg lite märkligt ut ute efter ungefär kl 19 då alla män kom hem och fick parkera på gatan och gick lite otåligt upp och nerför gatan i väntan på att kunna ta sig in i sitt hus.

En jobbig sak när jag givit upp och gått och lagt mig var att det förbaskade larmet som jag inte har en aning om hur man sköter, pep ungefär var tionde sekund. Det slutade i samma ögonblick som elen kom. 

Måste också berätta om HSBC banken som jag FÖRSÖKTE öppna ett konto i idag. Vet nu att i Malaysia är det inte som i Sverige att bankerna vill ha kunder, här måste du kvala in för att FÅ bli kund. Idag gjorde jag det bara nästan. När jag presenterat min önskan att få öppna ett allkonto, bad Ella (banktjänstemannen hette faktiskt så enligt namnskylten) att få se ett hyreskontrakt och mitt pass, det fick hon. on ville ha alla uppgifter inkl BIC och IBAN nummer på min bank i Sverige, det fick hon. Då ber hon om en elräkning eller vattenräkning som har mitt namn för att verifiera hyreskontraktet som hon sa. Jag pekade på klausulen som sa att el och vatten ingår i hyran, då kunde jag inte öppna konto.

I morgon kommer dock Nick hit coh ska se till att jag blir av med alla möbler i huset jag inte vill ha kvar, ca hälften så då får han fixa det här åt mig. Ella tröstade mig i alla fall med att jag, om jag kunde kvala in, skulle bli en kategori B kund. Det här hade Nick berättat om förut. Här drar man sig inte för att klassa folk, A-kunder är alla minst miljonärer, B-kunder har en inkomst/månad på minst MYR 5.000 (ca 10.000 kronor) sedan finns C och D kunder vad dom ska prestera vet jag inte men dom är kanske f.d bankrånare eller liknande eftersom dom klassas ner så. Nick visste inte men kunde berätta att han sen 2 år tillbaka avancerat från C till B så jag vet väl ungefär vad han har för inkomst. Den här månaden hinner han nog inte tjäna mycket så många timmar som han lägger ner på att hjälpa mig utan en kronas kompensation. 

Nej, nu blir Christoffer   arg och mailar mig igen att jag får sluta skriva en wall of text tror jag det hette, för ingen orkar läsa det.  Så jag avslutar för idag, OK Christoffer?

Vakterna vid infarten är riktiga gentlemen. Dom låtsas som ingenting när jag kommer, dom ler och hälsar och lite stött blir jag att jag inte får visa att jag faktiskt kan scanna ett kort men visst, det är ju service att samma ögonblick jag backar ut genom mina egna grindar öppnar dom bommen för mig. Kan inte se att dom gör det för någon annan men orsaken är kanske inte så smickrande, dom kanske helt enkelt är rädda om bommen. Whatever! 

Idag gick jag en runda ner mot vad jag trodde var fiskerestaurangerna. Men kom vilse vilket jag tycks vara bra på. Hundarna älskade tydligen dofterna som så klart är helt nya för dom. Jag var mindre förtjust. Gick mot sundet mellan Singapore och Johor Bahru men inte ända fram. Just lukterna stoppade kanske mig. Kom in i en liten by med otroligt risiga hus som knappt höll ihop. Men utanför satt folk och skrattade och verkade ha det trevligt. Lukten av sopor blev nästan kväljande, fick se att dom kastar sina sopor på en hemmagjord soptipp ca 50 m från husen. Nu förstår jag varför det finns en katt i nästan vartenda hus. Dom håller väl råttorna borta. Fisk luktade det också så jag tror inte jag kommer att äta fisk igen i mitt liv. När vi var på hemväg tror jag nästan stackars Indy höll på att få värmeslag men hon hämtade sig snabbt, när vi kom in på tomten drack hon vatten ur poolen, sedan lyfte jag i henne mitt i så hon fick gå till kanten, den är inte djup, knappt upp till hennes rygg, sen lyfte jag ur henne. Hon började faktiskt vifta på svansen igen direkt efter men gick in i huset för att kylas av antar jag. Själv vattnade jag dom vackra palmliknande växterna i krukor på tomten, ska vattnas varannan dag enligt husägaren. När jag sa att jag ska försöka få blommor som blommar att växa sa han att då måste jag vara hemma hela tiden och vattna minst två gånger/dag. Vi får se, jag ska försöka i alla fall. Dom två vakterna utanför turades om att komma fram till mitt stängsel, som är perfekt, både ganska snyggt och lagom långt mellan spjälorna så man inte känner sig instängd men hundarna kommer inte ut. Några cm bredare mellanrum hade Indy säkert kunna ta sig ut. När vakterna kom och pratade, standardfrågorna, var kommer du från? När kommer din man? Är hundarna farliga? och jag besvarat dom visade dom hur säker jag kan känna mig med dessa modiga män som vaktar, båda tordes sticka in fingrarna genom staketet och locka på hundarna men ryckte bort i god tid innan varken Tintin eller Indy kom fram. Tintin såg farligast ut tyckte båda. Så någon månad till, törs dom kanske klappa Indy. Dom hundar jag sett gå förbi ute på vägen, dom släpps inte in på vårt område bevars, verkar alla vara stora och kanske lite mer skräckinjagande men dom flesta jag träffar säger sig gilla hundar men alla är ju rädda, hur går det ihop?

Närmare lunch tog jag bilen igen och körde iväg. Denna gång bättre förberedd. Hade programmerat min GPS med namnet på en gata inte långt härifrån som faktiskt existerade. Körde utan påslagen GPS och lyckades leta upp ett köpcenter där jag storhandlade massor som man behöver när man sätter upp hus. När det var dags att åka hem gick det också utan GPS med bara några små missar där jag fick vända. Börjar lära mig hitta lite inom en mils radie och ffa börjar vänja mig vid att köra som dom övriga bilisterna om man vill komma fram samma dag. Ska dock försöka undvika att köra när det är mörkt. Sopor töms var tredje dag och man får då ställa ut soptunna, sopsäckar eller vad man vill, dom tar allt. Skönt måste jag säga, men ingen sopsortering här inte. Helg är fredag och lördag, söndag är som vanlig vardag med öppna banker mm. När huset blir lite mer färdigt ska jag åka längs kustvägen och kolla in vilka stränder jag kan släppa hundarna på och vilka stränder som kan passa min lilla Sandra när hon kommer och andra gäster som jag hoppas på ska komma i framtiden. En jättefin strand ligger centralt i Johor Bahru, inte långt alltså annars finns det en ca 2½ mil lång strand på sydostkusen som alla Singaporianer tydligen älskar. Ska rapportera mer när jag sett själv.

Igår åskade det tidig em idag har himlen varit klarblå hela dagen. Nu är det mörkt kl är halv nio men 28 grader varmt. Gissa om det var svårt att hitta en termometer, ingen bryr sig, det är 25-30 på natten och 30-35 på dagen men för mig har det väl nyhetens behag så jag köpte en idag när jag handlade. Blivit varnad att ha öppet in i huset mellan kl 18-20 för då kommer myggen och Denguefeber är mycket vanligt här i Södra Malaysia men malaria förekommer inte. Har ännu inte sett en mygg och dom två senaste kvällarna har jag glömt att stänga. På tal om stänga vad säger ni om 9 (NIO) nycklar till olika dörrar jag ska låsa på nätter och när jag lämnar huset. Det är gallerdörr, ytterdörr, köksdörr, gallerdörr, glasskjutdörrar i vardagsrum, grindar osv. Därefter ska jag sätta igång ett larm och larma av varje gång jag kommer in. Jag bara nickade och tackade när jag fick alla nycklar och instruktioner. Förutom dessa nio lås tyckte ägaren jag skulle skaffa ett stort hänglås till skjutregeln för yttergrinden. I verkligheten kommer jag aldrig att sätta larmet, snacka om trassel varenda gång jag skulle glömma att larma av, jag låser en dörr på var ställe dvs galler- eller vanlig dörr inte båda och därefter är jag så inlåst så jag får lite konstig ångest tror jag det är, vad händer om det börjar brinna? Så jag låter nyckelknipporna sitta i dörrarna. I går natt glömde jag dock köksdörren för den ser man liksom inte så den stod vidöppen hela natten vilket påpekades av vakterna men dom berättade att dom haft koll hela natten, så nu måste jag komma ihåg mest för att inte dom ska känna ansvaret. Nu ska vi ut och röra lite på oss, alltså kvällspormenaden, Hejdå om någon läser detta!!

Jaha, nu kommer jag aldrig att få vakterna på området att inte skratta bakom min rygg. Bor alltså i huset närmast infarten där i allmänhet två, ibland bara en vakt står, ibland sitter. När man kommer till bommen, innifrån eller utifrån stannar man vid en stolpe och scannar sitt kort. Det har jag aldrig lyckats med ännu. Första gången ut hittade jag inte kortet, han kände igen mig, log och öppnade bommen manuellt. Tillbaka in kom jag för långt från stolpen, samma vakt, samma procedur. När det blev mörkt i kväll dvs vid 7-tiden tänkte jag att jag kunde åka och handla min långa lista för då kunde hundarna sitta en halvtimme i bilen utan att få värmeslag, var alltså min plan. Skulle öppna bilen, då gick larmet, larmade av, så gick larmet igen, larmade av, så gick larmet igen osv bortåt 10 gånger. Sen slängde jag larmet som satt på nyckeln i backen, det gick sönder och nu larmar inte bilen längre. Inte helt oteknisk alltså. Fick in hundarna, öppnade grindarna till min tomt med fjärrkontroll, backade ut men kunde inte stänga dom. Stod där minst 5 min då kom vakten och frågade om han kunde hjälpa till, jag förklarade att fjärrkontrollen hakat upp sig, han tog den tryckte på stängknappen och dom stängdes. Suck. Så kom jag till hans grind vilken han som tur var redan öppnat åt mig för jag hade glömt kortet. Dock hade jag med min kära GPS där jag plitat in namnet på det stora varuhuset. Tyvärr finns det tydligen ett flertal sådana så jag hamnade smack i centrum av Johor Bahru lördag kväll ca halv åtta. Galen trafik är inte att ta i. Efter mycket körande och efter att ha stängt av min GPS som gjorde mig tokig, hittade jag ett stort varuhus men inte var det samma som förut. Strunt samma. Parkerade och stängde av motorn och insåg att bilen skulle bli en ugn nästan lika fort kvällstid så jag kunde inte gå in. Otroligt!! Satt en lång stund och trixade med luftintag, fläkt, AC och sånt eftersom jag hela tiden fick imma på hela framrutan och båda sidorutorna fram. Vindrutetorkarna fick gå hela tiden fast det är en helt klar kvälll/natt som det blev. Körde till slut iväg, provade att köra med sidorutorna öppna men helt otroligt, då immade mina glasögon igen i stället. Försökte slå in Taman Laguna, alt Jalana men icke. Existerar inte enligt min GPS. Insåg då att jag aldrig tankat sen jag hyrde bilen och såg redan i går att mätaren varnade och var i botten. No problemas tänkte jag då tankar jag och passar på att fråga vägen. Visst, efter vad som kändes ganska länge, äntligen en Petronas (mack för oss inhemska). Kunde inte tanka, konstigaste pumpar jag någonsin sett, fick be någon om hjälp, vilket jag avskyr men ändå, behövde bensinen. När jag betalade frågade jag hur man hittar Taman Laguna och alla anställda var idel hjälpsamhet, fram med kartor, ringde tel samtal men det visade sig ingen hade hört talas om det. Tackade för mig och stack. Körde ca 1 timme i kringelkrokar, har nu sett Johor Bahru by night, inte att rekommendera om man inte har chaufför. Slutligen såg jag en blå skylt med någon konsig text första ordet men andra ordet var polis. Perfect! Knallade in och presenterade mitt problem för en stilig konstapel på minst 20 år. Tog ett tag att få syn på honom. Han satt bakom ett högt skrivbord och rummet var så rökfyllt att han bara skymtade. Överfulla ask koppar överallt. Han var, som alla hur hjälpsam som helst och hade i och för sig aldrig hört talas om Taman Laguna men kanske visste jag i vilket polis distrikt det ligger? Det visste jag inte. Då började ringandet. Han ringde ena tel samtalet efter det andra. Slutligen förklarade han att han fixat allt. Hans samtal var på Malaj så jag förstod ingenting. Jag skulle bara vänta en minut så skulle en polisbil komma och guida mig hem. Just då körde den upp framför dörren och eftersom det säkert gått 10 min och jag hade ångest över mina hundar rusade jag ut. Tre personer, alla civilklädda, kom ur polisbilen så jag hälsade artigt på alla tre, insåg för sent att den mellersta var i handbojor så det var kanske inte korrekt att smila upp sig och hälsa på honom, vad vet jag. Dom bokstavligen kastade in honom sen kom en av poliserna tillbaka och var genast som alla trevliga Malaysier. Undrar om dom utbildas i omhändertagande av virriga utlänningar, där har vi (ni menar jag) lite att lära i Sverige. Han trodde han skulle skjutsa mig men jag pekade på min bil så han körde före med påslagna blåsljus. En vansinnesfärd som borde filmas, kändes som biljakterna på film bara att jag förföljde polisbilen inte tvärt om. Han tog ett par trafikljus på gult så jag körde mot rött, han körde fort säkert 80 på en lång sträcka där vägarbete gjorde att man knappt kunde mötas och fargränsen var 40. Jag fick hänga på. I några korsningar tordes jag faktiskt inte kolla åt alla håll, då skulle jag tappat honom. Som om inte det här räckte kom den yttersta förnedringen när vi kom till Taman Laguna och jag eskorterades av polis med påslagna blåljus fram till mina grindar. Vakten kastade sig ut och öppnade bomen men jag tordes eller hann inte titta på honom. Snacka om att det blir pinsamt i framtiden, allt som hände från billarm till eskorterad hemkomst blir nästan säkert samtalsämnet ett bra tag i vaktkuren ca 10 m från min tomt. Nåja strax efter kl 23 var jag i alla fall hemma och när jag var som mest vilse tänkte jag som jag brukar när jag stöter på patrull att så småningom kommer jag i alla fall att sitta där och skratta åt alltihop, men jag klarar inte att skratta riktigt än, det var för pinsamt. Tro nu inte jag kom hem lottlös, hade 6 tvålar och en påse socker inköpt på macken så nu blir det te i morgon bitti.