Idag var det dags för stranden. Tog med mina hundar och åkte till Desaru som är allmän strand för hela Johor Bahru området. Men där var trängsel dvs mint 10 människor utspridda så jag tordes inte låta hundarna bada där. Vi parkerade där och gick ett par hundra meter söderut och där fanns inte en människa. Bara några apor som lyckats få ner en hel stock bananer som dom festade på länge.

Annars kunde vi titta åt vilket håll som helst och såg inte en människa, tom dom tiotal som fanns på den "fina" stranden försvann efter ca 10 min. Sen kunde vi bada och ha skönt alldeles för oss själva men för säkerhets skull hade jag Indra kopplad så hon inte skulle springa ut i djungeln, Tintin fick vara lös, han springer bara mot havet.'

Jaha, här skulle det vara en tjusig bild av Tintin när han möter vågorna, han törs inte simma ut mot dom men låter dom gärna skölja över hela kroppen och svalka honom. Tog ett antal bilder av honom men det här är den enda han skymtar på, någon fotograf blir jag aldrig, för annars ser dom ut ungefär så här:    

Intressant eller??

Orsaken är att den starka solen gör att jag har inte en aning om var min kamera ser, jag bara pekar i ungefär den riktning jag vill fota och knäpper sen kom jag hem med 18 kort av vilka majoriteten ser ut ungefär som ovan eller nedan  

Som syns på korten är här skräpigt på stranden men dom städar bara den allmänna stranden och så klart vid alla hotell men där kan jag inte hålla till med mina hundar. Det är dock mest bara tång och annat som spolats upp av vågorna så jag bryr mig inte.

Efter varje dopp måste Tintin sen rulla sig i sanden, har alltid tyckt han ser ut lite som en griskulting och tydligen har han lite sådana gener i sig.

Idag blev jag nästan lite rädd, det var blåsigt och väldigt strömt så jag vadade bara ut till ungefär knäna men var redan då genomblöt av dom ganska höga vågorna. Plötsligt fanns ingen botten, jag är god simmare så jag började bara simma men, då kände jag hur jag knappt kunde vända och simma mot det grunda som bara var några meter bakom mig. Jag fick simma parallellt med stranden och efter ca 30-40 meter och flera supersalta kallsupar kunde jag följa en våg mot stranden, den starka strömmen liksom släppte taget. Faktiskt lite otäckt allra helst som jag var 100% ensam människa på stranden. Efter det fick inte Tintin vara hur som helst i vattnet, jag satte på honom sele och koppel.

Indra tog det lugnt, hon låg i skuggan och drack en hel del vatten och undrade säkert vad jag och Tintin höll på med. Efter någon timme bar jag ner henne alldeles till vattenbrynet så hon skulle få svalka av sig med i alla fall tassarna i vattnet och det verkade OK till en våg kom och hon blev blöt nästan hel och hållan.

Vi tillbringade drygt 2 tim på stranden, solen är brännhet men jag behöver inte använda solskydd, blir varken röd eller brun längre. Kanske något brunare för var månad men jag blir aldrig som en del "pepparkakor", har väl inte nog med pigment. Dock tycker jag mina ben ser fräshare ut nu för tiden eftersom jag så gott som alltid har kakifärgade eller svarta shorts och slipper ha vita ben sticka fram som jag hade första månaden. Får höra hur jag förstört min fina bleka hy genom att exponera mig för solen hela tiden :)   Konstigt, konstigt att man kan se så olika på saker och ting. Ingen fara! Det går knappt att få tag på en fuktkräm eller smink som inte garanterar att den också bleker hyn.    

Var en skön dag eftermiddag på stranden, nu har jag dushat av osannolikt mycket sand och ska skynda mig hem till Nancy, vi ska på nattmarknad.

Höll på att glömma det viktigaste, den 14 april kommer lillpojken Christoffer tillbaka!!! Han gillade verkligen Malaysia nästan lika mycket som jag. 

Ingen ville följa med till Singapore lördag för lunch och lite strövande i storstaden. Då hände något positivt. Camilla, som bor tillsammans med sin man David, i Singapore i ett år, har läst min blogg emellanåt och skrivit några kommentarer till mig och jag har läst deras (superproffsiga) blogg, så trots att vi aldrig träffats eller kände varandra skrev Camilla och erbjöd att vi kunde träffas och äta lunch tillsammans. Sagt och gjort! 

Camilla och David mötte mig i Central, ett kombinerat shoppingcenter, tunnelbanestation mm som låg nere vid kanalen som jag aldrig ens sett tidigare. Jag fick önska vilken typ av mat för i Singapore finns verkligen mycket om inte all världens mat representerad. Jag längtade efter västerländs mat så vi gick bara en kort promenad till en restaurang som heter Brewerks, en restaurang som också var ett äkta bryggeri. Mycket gott öl enligt David som verkade vara den ende av oss som gillade öl. Det fanns massor med olika sorter av deras egna öl. 

Inomhus fanns bord och servering och där fanns också ett antal stora öltankar där det bryggdes. Vi valde att sitta ute, under tak alldeles nära kanalen. Det fläktade lite och kändes underbart skönt men jag borde ha lärt mig nu att det betyder att det ska regna. Mycket riktigt, plötsligt kom ett typiskt tropiskt störtregn. Taket skyddade oss men det är lite intressant att se hur allt liksom stannar av. Ingen lämnar eller anländer till restaurangen, alla som för någon minut sedan strövade längs kanalen är plötsligt helt borta. Men det gick fort över. Vi satt i minst ett par timmar och åt jättegott och pratade, en del om Sverige men inte mycket! 

Ni måste nästan läsa fam Lundbergs blogg om ni vill se hur dom reser i hela Asien, fotograferar och verkligen njuter av livet. www.resmed.lundbergs.me

Camilla och David Lundberg

Paret hyr en lägenhet centralt, här promenerar dom hem!

Nedan några ytterligare bilder från området kring kanalen.

Fredag och jag har ingenting planerat för helgen. Trist! Tror jag ska fråga Jenny om hon har lust att åka till Singapore lördag och äta lunch och shoppa lite, måste komma ut.

Idag har Indra varit hos sin "frissa" Hon blev lika liten som alltid efter klippning, jag kom precis i tid att hämta så jag kunde stoppa personalen från att spraya parfym över hela hunden. Det är sant, dom avslutar alltid med en parfymdush över hela hunden. Idiotiskt!!

Här är en bild på grannen som för ett par månader sedan räddade en fågelunge. Hennes närmaste granne klättrade upp och rensade ett fågelbo eftersom han tyckte dom förde för mycket liv. Tre små dunbollar föll ner på backen och två dog den tredje räddade denna dam. Hon har matat den med maskar och larver och den är helt präglad på henne. Fågeln flyger helt fritt men så snart hon ropar kommer den och sätter sig på hennes axel. När hon pratar med den härmar den hela tiden låter jättekomiskt.

Och så en bild på en av "mina" småvuxna härliga grann barn. Denna pojke Hung är fyra år men ser ut som ca 18 månader. Han är duktig att tala och kallar mig Auntie. Tror det är ungefär som tant som ungar sa förr i världen i Sverige.

Intet nytt under solen får man nog sammanfatta senaste dagarna.    

Skulle vi inte alla vilja skydda våra barn så här hela livet?   

Så var det då dags för en välgörenhetsmiddag igen. Denna gång gick hälften av behållningen till Nanas Sancuary (hemlösa hundar, katter mm) och den andra hälften delades mellan ett barnhem och ett hem för förståndshandikappade. I det här landet behåller i princip ingen ett handikappat barn, såväl fysiskt som psykiskt handikappade, inkl utvecklingsstörningar, placeras på hem och glöms bort. Ingen hälsar på dom, ingen kontakt med någon familj. Dom svälter inte där, men allt lite extra såsom finare kläder, leksaker och liknande får dom endast som mottagare av välgörenhet. 

Vid bordet i förgrunden kan man se Nancy och Fong, men vi satt inte vid samma bord, själv hade jag lockat med mig en mycket trevlig svensk man, Sture som skymtar i förgrunden på nästa bild, där kan man också se min vän Jenny.

Många rätter serverades men inte var jag särskilt mätt när jag gick därifrån, måste tyvärr säga att jag inte gillar maten här särskilt mycket. Söker mig gärna till ställen som serverar västerländsk mat eller lagar min egen mat. Börjar förstå invandrarna till Sverige som envisas med att äta sitt hemlands mat. Tyvärr älskar jag deras bakverk och godis och glass finns det gott om, så inga problem att hålla vikten uppe.

Vet inte riktigt hur jag ska hantera all vänlighet och givmildhet när det gäller att komma med mat som man tycker jag ska prova. I lördags morse på morgonpromenaden kom Scott, en granne i sin bil, han stannade och gav mig en plastpåse med frukostmat han just varit och köpt. Jag protesterade verkligen men han ville att jag skulle ha det och sen komma och tala om vad jag tyckte. Här ser ni frukosten! Därefter vände han bilen och körde ut igen, han måste ju fortfarande köpa frukost till sin fru och son.

Smakade som det ser ut, dvs kryddigt, smetigt och otäckt. Skulle jag gå över och säga det eller skulle jag låtsas att det var gott och då riskera att han fortsätter ge mig frukost? Inte ens hundarna åt det. Jag gick i alla fall över efter några timmar och tackade igen och sa att det kanske var lite väl kryddigt för min smak så då sa dom genast att nästa gång skulle jag få något mindre starkt. Suck :(

Nåja, har man inga värre problem än alltför givmilda och rara grannar ska man väl inte klaga.

Petra talade om att nu kan man ana våren i Fagersta så antagligen gäller det för större delen av Sverige, ha en riktigt härlig vår!!