Jaha, nu kommer jag aldrig att få vakterna på området att inte skratta bakom min rygg. Bor alltså i huset närmast infarten där i allmänhet två, ibland bara en vakt står, ibland sitter. När man kommer till bommen, innifrån eller utifrån stannar man vid en stolpe och scannar sitt kort. Det har jag aldrig lyckats med ännu. Första gången ut hittade jag inte kortet, han kände igen mig, log och öppnade bommen manuellt. Tillbaka in kom jag för långt från stolpen, samma vakt, samma procedur. När det blev mörkt i kväll dvs vid 7-tiden tänkte jag att jag kunde åka och handla min långa lista för då kunde hundarna sitta en halvtimme i bilen utan att få värmeslag, var alltså min plan. Skulle öppna bilen, då gick larmet, larmade av, så gick larmet igen, larmade av, så gick larmet igen osv bortåt 10 gånger. Sen slängde jag larmet som satt på nyckeln i backen, det gick sönder och nu larmar inte bilen längre. Inte helt oteknisk alltså. Fick in hundarna, öppnade grindarna till min tomt med fjärrkontroll, backade ut men kunde inte stänga dom. Stod där minst 5 min då kom vakten och frågade om han kunde hjälpa till, jag förklarade att fjärrkontrollen hakat upp sig, han tog den tryckte på stängknappen och dom stängdes. Suck. Så kom jag till hans grind vilken han som tur var redan öppnat åt mig för jag hade glömt kortet. Dock hade jag med min kära GPS där jag plitat in namnet på det stora varuhuset. Tyvärr finns det tydligen ett flertal sådana så jag hamnade smack i centrum av Johor Bahru lördag kväll ca halv åtta. Galen trafik är inte att ta i. Efter mycket körande och efter att ha stängt av min GPS som gjorde mig tokig, hittade jag ett stort varuhus men inte var det samma som förut. Strunt samma. Parkerade och stängde av motorn och insåg att bilen skulle bli en ugn nästan lika fort kvällstid så jag kunde inte gå in. Otroligt!! Satt en lång stund och trixade med luftintag, fläkt, AC och sånt eftersom jag hela tiden fick imma på hela framrutan och båda sidorutorna fram. Vindrutetorkarna fick gå hela tiden fast det är en helt klar kvälll/natt som det blev. Körde till slut iväg, provade att köra med sidorutorna öppna men helt otroligt, då immade mina glasögon igen i stället. Försökte slå in Taman Laguna, alt Jalana men icke. Existerar inte enligt min GPS. Insåg då att jag aldrig tankat sen jag hyrde bilen och såg redan i går att mätaren varnade och var i botten. No problemas tänkte jag då tankar jag och passar på att fråga vägen. Visst, efter vad som kändes ganska länge, äntligen en Petronas (mack för oss inhemska). Kunde inte tanka, konstigaste pumpar jag någonsin sett, fick be någon om hjälp, vilket jag avskyr men ändå, behövde bensinen. När jag betalade frågade jag hur man hittar Taman Laguna och alla anställda var idel hjälpsamhet, fram med kartor, ringde tel samtal men det visade sig ingen hade hört talas om det. Tackade för mig och stack. Körde ca 1 timme i kringelkrokar, har nu sett Johor Bahru by night, inte att rekommendera om man inte har chaufför. Slutligen såg jag en blå skylt med någon konsig text första ordet men andra ordet var polis. Perfect! Knallade in och presenterade mitt problem för en stilig konstapel på minst 20 år. Tog ett tag att få syn på honom. Han satt bakom ett högt skrivbord och rummet var så rökfyllt att han bara skymtade. Överfulla ask koppar överallt. Han var, som alla hur hjälpsam som helst och hade i och för sig aldrig hört talas om Taman Laguna men kanske visste jag i vilket polis distrikt det ligger? Det visste jag inte. Då började ringandet. Han ringde ena tel samtalet efter det andra. Slutligen förklarade han att han fixat allt. Hans samtal var på Malaj så jag förstod ingenting. Jag skulle bara vänta en minut så skulle en polisbil komma och guida mig hem. Just då körde den upp framför dörren och eftersom det säkert gått 10 min och jag hade ångest över mina hundar rusade jag ut. Tre personer, alla civilklädda, kom ur polisbilen så jag hälsade artigt på alla tre, insåg för sent att den mellersta var i handbojor så det var kanske inte korrekt att smila upp sig och hälsa på honom, vad vet jag. Dom bokstavligen kastade in honom sen kom en av poliserna tillbaka och var genast som alla trevliga Malaysier. Undrar om dom utbildas i omhändertagande av virriga utlänningar, där har vi (ni menar jag) lite att lära i Sverige. Han trodde han skulle skjutsa mig men jag pekade på min bil så han körde före med påslagna blåsljus. En vansinnesfärd som borde filmas, kändes som biljakterna på film bara att jag förföljde polisbilen inte tvärt om. Han tog ett par trafikljus på gult så jag körde mot rött, han körde fort säkert 80 på en lång sträcka där vägarbete gjorde att man knappt kunde mötas och fargränsen var 40. Jag fick hänga på. I några korsningar tordes jag faktiskt inte kolla åt alla håll, då skulle jag tappat honom. Som om inte det här räckte kom den yttersta förnedringen när vi kom till Taman Laguna och jag eskorterades av polis med påslagna blåljus fram till mina grindar. Vakten kastade sig ut och öppnade bomen men jag tordes eller hann inte titta på honom. Snacka om att det blir pinsamt i framtiden, allt som hände från billarm till eskorterad hemkomst blir nästan säkert samtalsämnet ett bra tag i vaktkuren ca 10 m från min tomt. Nåja strax efter kl 23 var jag i alla fall hemma och när jag var som mest vilse tänkte jag som jag brukar när jag stöter på patrull att så småningom kommer jag i alla fall att sitta där och skratta åt alltihop, men jag klarar inte att skratta riktigt än, det var för pinsamt. Tro nu inte jag kom hem lottlös, hade 6 tvålar och en påse socker inköpt på macken så nu blir det te i morgon bitti. 

Efter en ganska strapatsrik resa är jag nu på plats i min nya hemstad tillsammans med mina trogna följeslagare Tintin och Indra. Indra förresten måste omgående döpas om. Började med veterinären på flygplatsen som sa "Indra not good" varpå hon fick höra vad jag tyckte om ett sådant uttalande. Hon förklarade då att hunden var fin namnet "not good". Knäpp tänkte jag men nu har jag fått höra av två personer till att Indra är ett vanligt namn på flickor från Indien och man bör undvika att ge hundar namn som människor har, ingen vill veta att dom heter samma som en hund. Lasse och Maire, ni borde tänka på det och döpa om Linus :) I alla fall ska jag försöka komma ihåg att kalla henne Indy, vill inte förolämpa någon känslig själ. Själva flygresan gick egentligen mycket bra för min del om jag inte varenda minut tänkt på hundarna i buren någonstans inne i flygplanskroppen. I Amsterdam fick  jag se dom på avstånd, då fyllde man på deras vattenskålar och rapporterade till personen jag talade med att dom var pigga och glada och viftade på svansen när dom blev tilltalade och klappade men dom fick inte komma ur buren pga regler från Malaysia, då hade det blivit en vecka karantän i Kuala Lumpur. Vi kom 40 min före utsatt tid till K.L och hundarna i sin bur satt redan inne på karantänkontoret på flygplatsen när jag kom. Veterinären var sölig till max, kommenterade vartenda papper men till slut släppte hon ut hundarna. Indra "dansade" och hoppade och var precis som vanligt men Tintin kom ut med svansen mellan benen och bara tryckte sig intill mig. Efter vet var klar, skulle jag ta mig till biluthyrningen med en jättebur (verkade den då) på en bagagevagn, en 32 kg tung väska, en 25 kg tung väska, den lilla gick att lägga uppepå buren men gled så det slutade med att jag drog båda väskorna, sköt bagagevagnen med magen och höll hundkoppel samtidigt, inte lätt. Det var säkert +30 grader inne på flygplatsen och det tog närmare en timme, en låååång timme, innan jag hittade rätt biluthyrare. Dom fanns utspridda på tre plan och jag hade bokat på nätet via Holiday Autos så det framgick inte vilken biluthyrare, gå inte på den missen någon! Till slut hittade vi rätt och som varenda människa jag träffat på hittills var människorna vid uthyrningen änglar, dom packade in bur, väskor, hundar och mig i en rymlig fin bil, Honda tror jag, därefter programmerade dom GPS för hotellet i China Town, ca 2 mil. Det tog 2 tim att komma dit! Mitt i rusningstrafiken vid 5-6 tiden på kvällen åkte vi och på stora vägar var det inte ovanligt med 6 filer i var riktning och plötsligt sa GPS rösten "turn left in 200 m". Då hade jag alltid åtminstone 2 filer att ta mig genom och bilarna låg med någon meters mellanrum. Att man blinkar tror nog folk betyder att man fått fel på blinkersarna, ingen bryr sig. Lärde mig snart att man sticker in fören och då måste bilen man vill in framför antningen släppa in en eller köra på en. Tyvärr såg jag flera exempel på att man kunde inte säkert veta vilket men eftersom vi inte kunde köra bil resten av natten lärde jag mig snart och efter mycket om och men kom vi till detta intressanta hotell. Kinesiskt på alla sätt men verkligen rent och luftkonditionerat. Tydligen hur man får tre stjärnor i hotellguider för annars fanns inget. Inte lite vatten på rummet så vi drack kranvatten alla tre, för trött att ge mig ut samt lät det inte särskilt tryggt. Bodde på femte våningen, bil larm tjöt ungefär en gång i kvarten, mitt i natten vaknade jag av vad som antagligen var ett stort slagsmål, till slut gick jag upp och tittade men såg fler polisbilar på plats så jag somnade snabbt om. Låsa rummet var löjligt för låset satt fast med brun tejp. Sängen var skön.

Kl 7 nästa morgon gav vi oss söderut till Johor Bahru. Såg två riktigt svåra trafikolyckor en involverande en omkullvält pick-up, en bil och en mosad MC. Massor med människor, polis och ambulans var redan på plats. En annan två bilar som båda vält när dom kört ihop. Lite märkligt. Jag har aldrig kört så försiktigt. Jättefin motorväg 3 filer i var riktning hela vägen och jag höll vänster- eller mittfil hela tiden och max 100 km så det tog lite tid. Svårast när jag kom till Johor Bahru, men Nick (en otrolig fastighetsmäklare) sa åt mig att köra till något stort köpcentra eller liknande och ringa igen och berätta skulle han möta mig där. Så träffades vi ca kl 12. Sen körde vi till det omtalade huset. Ägarna var där, han från Brunei hon från Kina. Dom gick ute och vattnade jättefina gröna växter i stora krukor och berättade igen att dom aldrig bott i huset. Så snart vi steg in såg jag dock att här hade bott människor och då tillstod dom att deras dotter, måg och 4 barn bott där "a few months". Huset är ca 1 år gammalt. Det var smutsigt smutsigt. Jag påpekade det och Nick sa till dom att innan han tog in mina väskor ville han själv kontakta städbolag för att akut få städat. Paret var ganska oförstående, kvinnan som skulle städa åt mig i framtiden hade städat hela huset dagen innan. Tro mig det var näst intill snuskigt med svenska mått mätt. Nick fixade allt. En timme senare kom ett antal kvinnor (så klart) i en van och satte igång. Jag påpekade allt, sa börja med fönster, dom var aldrig tvättade pga höjden men dom fick ta dit jättehöga stegar, 6 badrum skurades till dom var skinande nya osv. Dom höll på från ca kl 13 till kl 22. Då förstår man hur rent det var förut. Jag sa nej tack till att den "vanliga" städerskan ska komma tillbaka, om det var städning klarar jag mig utan. Stackars Nick försökte förklara att han såg exakt hur smutsigt det var men  att i Malaysia har man lite annan syn på renlighet. Vad jag ska göra nu är slänga alla deras kontakter och skarvsladdar dom är så äckliga och går säkert aldrig att göra rena. Huset i sig självt är så klart jättefint, dom möbler jag vill ska ingå pekade jag ut, ett par stora hörnsoffor både snygga och bekväma, bord osv men en del skräpmöbler bad jag dom forsla bort. Dom frågade om dom kunde flytta in allt jag inte ville ha i ett av sovrummen och jag sa då att i så jag hyr jag inte sex sovrum och då får vi anpassa hyran. Genast sa dom att på tisdag kommer en flyttbil och hämtar så var vi överens där också. Idag känns det jättebra när jag går omkring i och utanför "mitt hus". 

Under gårdagens eftermiddag medan dom städade, körde Nick mig först till ett varuhus storlek Bauhaus men som hade allt inklusive mat. Vi handlade och han gick snällt och drog vagnen som en hunsad äkta man. Hem och lastade in, Nick hade tänkt på att säga till städpersonalen att börja med kyl- och frysrengöring och resten av köket. Så körde vi iväg igen och ordande med bredbandsuppkopplingen, Nick hade beställt den i förväg pga ca 2 veckors väntetid, men jag måste ta med mig passet och skriva under papper. Klart! Idag är det "bara" 32 grader varmt i går var det 35 och man känner faktiskt skillnad. Ska ta med hundarna till en badstrand inte för jag tror Indy :) vill bada men jag kan gå lite i vattenbrynet med henne så hon vänjer sig. Tintin kan få simma omkring och svalka sig. Han fick redan i går en plaskpool vilken han går och ställer sig i regelbundet och Indy tror är en stor vattenskål så hon dricker ur den. Indy har legat ute större delen av förmiddagen men går in då och då och sträcker ut sig platt på stengolvet i sovrummet på nedanvåningen som jag har satt på 19 grader så det känns lite som ett kylskåp. 

Nu spelar tvättmaskin en trudelutt, faktiskt en liten melodi, så jag antar den är klar, ska ta hand om tvätten.

Alltså första hälsningarna från vårt nya liv i Malaysia!