Jaha, har jag en blogg? Tro inte att mitt uppehåll beror på att inget händer. Tvärt om, det händer så mycket att jag inte hinner skriva. Mellan fester, utflykter, lunch partyn, lite undervisning och liknande måste jag ibland vila. Men inte mycket. På söndag är det dags för en välgörenhetsmiddag med 60-talsmusik och dans där maten är subventionerad och underhållningen tar inget betalt men allt går till, kan ni gissa.... just det hundar. Mer exakt ett program där man ska försöka på olika sätt minska antalet tusen gathundar i Malaysia.

På tal om hundar, uppstod ett litet missförstånd här på gatan idag. Jag var ute i morse med mina små telingar då jag plötsligt upptäckte att jag hade tre stycken i stället för två. Promenerade en stund sen kom en patrullerande security guard. Jag frågade om han visste vems hund, vilket han inte gjorde. Han tillkallade en annan vakt som inte heller kände hunden men medan vi stod där och dividerade kom ett hembiträde (dom klär sig på ett speciellt sätt, lätta att känna igen). Hon rusade på hunden och började slå den över ryggen med en lång käpp hon bar på. Den sprang naturligtvis ylande därifrån och lyckades med nöd och näppe undkomma att bli påkörd. Jag hade då ryckt käppen ur handen på henne och på västerländskt sätt skrek åt henne att hon inte var klok. Talade engelska men kunde likaväl ha talat svenska, såg direkt att hon var Indonesier och inte förstod ett ord, förbaskade kärring. Hon försökte springa efter hunden men eftersom jag lagt beslag på käppen gick jag hem och försökte lugna ner mig. Vakterna såg lite chockade ut, nästan alla tycker att sina hundar och barn får man väl slå om man vill.

För en stund sen (det är kväll nu) var jag och Olivia ute på hund runda igen och då fick jag se hembiträdet vid ett hus och ut därifrån kom en man. Jag rusade dit och berättade (skvallrade) om hur hunden sprungit bort och sen blivit illa slagen av det hemska hembiträdet. Ge henne sparken, var mitt bestämda råd. Jag har ingen hund sa mannen och såg lite chockad ut. Men bor du inte här sa jag och pekade på huset, det gjorde han inte, han hade bara skjutsat hem sin chef berättade han och backade bort från mig, som om jag härnäst skulle fysiskt attackera honom. Jäkla ynkrygg. Nåja, Olivia säger alltid, you are Westerner, people expect you to act crazy so that´s OK. Sen skrattar hon så hon nästan kissar på sig. Ja, kulturkrockarna kommer slag i slag men jag går alltid stärkt ur dom - tror jag?!

Måste bara berätta om en kul lunch. Jag skulle överraskas av Jenny, Amy och Olivia så dom hämtade mig i Olivias bil i onsdags. Vi körde och körde i minst ett par mil. Vid ett tillfälle skulle Olivia gena lite upp på en trottoar för att köra om på insidan men trottoarkanten var så hög att hon fick punka. Hon rusade på första kille ca 10 m därifrån som jobbade på en restaurang och lyckades få honom att skjutsa henne till någon sorts verkstad. 5 min senare kom hon åkande i den absolut rostigaste skramliga bil jag sett på en väg, tillsammans med en "bilmekaniker". Nu överdriver jag inte, han var ca 140 cm lång och kunde väga 35 kg (Indonesier är kortast i världen och har en medel längd på 148 cm tror jag Christoffer berättade efter att ha kollat på nätet). Han orkade inte få loss skruvarna för att ta av hjulet, hade något verktyg som såg ut som ett kors och drog och slet i sitt anletes svett. När han skulle ge upp och åka och hämta någon starkare, eller ett bättre verktyg, inte vet jag, tog jag och stampade på ena armen av korset och skruven lossade. Han stampade själv på dom andra tre skruvarna och lyckade få loss däcket och sätta dit reserven. Under tiden stod Jenny, Amy och Olivia under varsitt paraply och tjatade på mig att jag måste skydda mig mot solen, jag är nu brunare än dom och jag som var så blek och fin när jag kom. Varför vill man alltid ha det man inte har? Här gäller bara att vara så blek som möjligt, i väst gäller bara att vara brun. Efter detta lilla intermezzo där man ser att genväg är senväg, kom vi äntligen till den omtalade restaurangen. Jag fattade först ingenting, varför skulle detta vara en sån överraskning för mig?? Sen fick vi matsedeln och där fanns en rätt som var svenska köttbullar med kokt potatis och sås. Många andra goda rätter som jag hellre velat ha men man kan ju inte göra folk besvikna. Maten var god men svenska köttbullar? Nej! Det var kycklingbullar, ALLT är kyckling här, tre små bitar potatis, ca ½ normalstor potatis, halvkokt men en underbart god men ganska kryddstark sås. Inget svenskt. Lyckades lura till mig tre till portioner potatis så det blev ungefär 2 st potatisar eftersom såsen var så god. Kycklingbullarna var så kryddstarka så jag kunde knappt äta dom men man håller väl god min. Har i alla fall lärt mig lite här och vet att mina vänner skulle ha blivit jättebesvikna om jag inte ätit och smackat och varit glad åt deras överraskning. Dom är jättefina vänner.

I eftermiddag kom Jennie (inte Jenny) över med en påse kinesiska liniment och dylikt. Hennes svärfar har sett hur illa min vänsterarm läkt ihop och eftersom han har en son eller svärson eller hur nu släktskapet är som är kinesisk läkare (ingen vanlig medicinsk utbildning) har han nu skaffat allt detta åt mig för att gör min arm bra. Jag har lovat att försöka. Det är en olja, en tjock örtsmet samt två sorters bindor/plåster som jag ska ha runt armen varje natt i 3 månader! Fattade inte riktigt om handleden därefter ska bli rak eller vad jag kan förvänta mig men visst, i natt ska där smetas på och lindas om.

Bäst till sist!!!! På onsdag kommer min älskade Sandra och stannar till 5 december. Yipii!!